Storm. Det virvlar.


Jag rider fram i den gråa natten. Den halvfulla månen lyser rakt på mitt ansikte, rakt igenom alla känslor, gnider sig in till nerverna och låter dom rysa av välbehag. Mina ögon lyser gula, som en katt före språnget över den maktlösa råttan. Blodet pulserar. Jag ler. Snabbare snabbare rider jag med min lans i min högra hand, den pekar framåt i natten. Jag skulle krossa mina fienders lansar på ett ögonblick om de kom ridande mot mig just här och nu. Men cyklebanan ligger öde framför mina hjul. Kvart över tre en lördagsnatt är till och med Andersbergsområdet tyst och lugnt. Mina tjänster som riddare behövs inte.


Sen har jag kommit överfund med att jag hör när min granne snarkar. Han/hon måste ha sängen precis där jag har min, med bara en vägg emellan. Tur att man sover ensam.